Ja, som rubriken lyder: Dagarna rullar på. Går mest och väntar på att det ska bli tisdag så man kan få gå vidare i allt det här. Så det händer något. Just nu händer ingenting. Mensen kom som sagt 1 januari och är över nu. Skulle kunna gå runt och hoppas på en spontan ägglossning, men det orkar jag inte lägga energi på. Jag längtar bara till jag får börja med Puregon. Det är nästa steg.
Har haft perioder under hösten då jag varit så otroligt ledsen och bara gråtit så fort jag varit ensam. Tagit en promenad för att rensa huvudet, gråtit en skvätt, gråtit mig till sömns.
Nu har jag inte gråtit på ett tag. Jag orkar inte gråta mer och känslan jag har är att jag på något sätt accepterat den här situationen, fast ändå inte. Det är svårt att förklara.
Jag lägger mina tankar på att intala mig att vi kommer att lyckas i år. Det känns rätt bra att tänka så, även om jag givetvis är orolig för om det kommer att lyckas. Ovissheten är jobbig, men jag hoppas. Det är det enda man kan göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar